Hoppets Stjärnas ambassadör Samuel Ljungblahd har nyss besökt vårt arbete i Kenya. Under några intensiva dagar fick artisten möta familjer, församlingar, företag och skolor – och nu vill han dela med sig av det som berörde honom mest.
I 15 år har jag haft förmånen att vara ambassadör för Hoppets Stjärna. Haiti har varit mitt land – och redan efter min första resa väcktes en längtan: att en dag få visa arbetet för mina egna barn.
Nu när de äntligen har åldern inne går det tyvärr inte att resa till Haiti då säkerheten där inte kan garanteras. I stället öppnades möjligheten att resa till Kenya – något jag är väldigt tacksam för.
Huvudsyftet med vår resan var förstås att få se Hoppets Stjärnas arbete på plats.
Tron som genomsyrar allt
Det som slog mig mest under resan var hur allt gick hand i hand. Skolan, kyrkan, samhällsarbetet, företagsamheten. Det är inte isolerade projekt, utan en helhet.
Vi fick vara med på gudstjänsten på söndagen – och det gjorde starkt intryck. Redan klockan sex på morgonen fylldes kyrkan av lovsång. När vi kom in vid halv tio var det i full gång. Sång, bön, glädje och ett otroligt engagemang. Efter gudstjänsten serverades lunch och gemenskapen fortsatte. Tron är inte en separat del av livet här – den genomsyrar allt. Det finns en värme och en självklarhet i att man bär varandra.
Det märktes också i skolorna. En struktur som håller och en tydlig ambition att ge barnen verkliga förutsättningar att lyckas. Vi fick se klassrum byggda av lastcontainrar som förvandlats till fina och fungerande lärmiljöer. Vi besökte lökfarmen där skörden både stärker skolorna och samhället, och där man tänker långsiktigt kring självförsörjning. Allt hänger ihop.
Barnens reflektioner
En av de starkaste upplevelserna var att få höra mina egna barns reflektioner. När vi besökte projektet i Jimba utanför Mombasa fick vi se den datasatsning som möjliggjorts genom gåvor från svenska företag. Där har man byggt en datasal som drivs av solceller, med sex datastationer som barnen delar på. Fyra till fem barn sitter vid varje dator – och ändå älskar de att arbeta.
Min äldsta dotter Vanessa sa efteråt att ”Jag ska aldrig klaga på den dator jag fått från skolan. Jag har så dåligt samvete”.
Det ledde till viktiga samtal. Inte om skuld – utan om ansvar. Om att ta med oss det vi sett och låta det påverka hur vi lever.
Långsiktiga projekt och relationer
Mitt i allt detta står människor som Gilbert Ochieng, vars ledarskap och tro på människors potential genomsyrar arbetet. Från fängelseverksamheten till församlingen, från skolorna till entreprenörssatsningarna – som syproduktionen där Tedo Juma i dag syr skoluniformer. Att få höra hur Gilbert tidigt valde att satsa på honom, trots motstånd och trots stora utmaningar, gjorde starkt intryck. När hans utbildning är klar är planen att hjälpa honom starta eget företag. Det är långsiktighet på riktigt.
Genom åren har Tältmissionen stått stadigt och värnat relationen med våra samarbetspartners. På plats fick vi höra hur avgörande den trofasta gemenskapen har varit för att arbetet ska kunna växa. Det finns all anledning att känna stolthet över det långsiktiga engagemanget.
Jag reser hem fylld av inspiration – och med en ännu starkare övertygelse om att det här arbetet betyder något. Och kanske var det just det jag hoppades på från början: att mina barn inte bara skulle få se – utan förstå.
Samuel Ljungblahd
Tack till Samuel, för att du delade dina upplevelser – och tack till dig som läser och stöder vårt arbete!
Varm hälsning
Tältmissionen
P.S Missa inte årets Kärrsjökonferens! I år blir den digital, så att alla kan delta hemifrån. Mer information kommer inom kort.
