I Erik Gunnar Erikssons fotspår – väckelsen i Brasilien

På två år lade en bonde från Kärrsjö grunden till en väckelserörelse i Brasilien som i dag omfattar 70 församlingar i fyra delstater.

– ”Vi var med”, sa de äldre brasilianarna. ”Det var ju svensken som fritog José Gonzales.”

När Lennart Eriksson och hans systrar, Maria och Ulrika, reste tillbaka till Brasilien i september förra året blev det en resa rakt in i Tältmissionens och Hoppets stjärnas historia.

De besökte platsen där deras far, Erik Gunnar Eriksson, på 1960-talet påbörjade det arbete som senare skulle växa till en omfattande församlingsrörelse med omkring 70 församlingar och 25 000 medlemmar spridda över fyra brasilianska delstater.

– Området där arbetet en gång började är i dag ett av de mer välmående områdena i Brasilien. Det är ordning och reda, man sköter sina jobb och är trofast mot familjen. Evangeliet har också den dimensionen, säger Lennart.

Under resan mötte syskonen människor som varit med redan under pionjärtiden. Kärntruppen från Erik Gunnars första år i landet finns fortfarande kvar, och några av berättelserna hade barnen aldrig tidigare hört.

– Att få höra ögonvittnesskildringar från de äldre brasilianare som var med – det var helt otroligt.

En av berättelserna handlar om den evangelikale predikanten José Gonzales, som fängslades i delstaten Minas Gerais efter att de katolskt färgade myndigheterna anklagat honom för uppror.

Erik Gunnar fick höra talas om saken när han landat i Montes Claros.

– Då sa pappa: ”Vi åker dit” – något som tydligen var lättare sagt än gjort.

Men han hyrde bil, chartrade en fyrsitsig Cessna, tog på sig kostymen och begav sig till staden där Gonzales hölls fängslad.

– Plötsligt befann han sig mitt i dramatiken. Inför borgmästare och domare ska han ha sagt: ”Jag har hört att det sitter en man fängslad för att han predikat evangelium om Jesus. Jag representerar Sverige och kräver att han släpps fri nu. Annars ska jag personligen se till att hela världen får veta hur ni behandlar människor.”

Inom 48 timmar var José Gonzales en fri man.

– Folkskaran jublade, och pappa insåg att de fått sin chans. Han och pingstmissionär Aldor Pettersson tvekade inte en sekund – de inledde en mötesserie, helt utan planering.

Och människor strömmade till.

– Folk blev frälsta, först femtio, sedan hundra. Efter tio dagar var det fullt pådrag.

Lennart uttrycker tacksamhet över att ha fått lyssna till sanningsvittnen från den här tiden.

– De sa: ”Vi var med! Våra pappor förbjöd oss, men vi sprang dit ändå. Det var ju svensken som lyckades frita José Gonzales!”

Han säger att han förstår varför Erik Gunnar på hemmaplan inte vågade prata om allt som hände under den där perioden.

– Man chartrar ju inte ett flygplan utan ett styrelsebeslut, men med facit i hand var den resan helt avgörande – och José Gonzales blev den förste inhemske evangelisten i vår verksamhet.

Trots mordhot återvände Erik Gunnar till området för att delta i den dopförrättning som kampanjen resulterat i. När han landade i Rio avrådde svenska konsulatet honom dock från att resa vidare till Minas Gerais.

– UD bedömde det som farligt. Men pappa sa än en gång: ”Jag måste åka.”

Han fick livvakter med sig, och när dopet senare genomfördes var ett helt reporterteam på plats.

– Han var ”the talk of the town”, säger Lennart.

All denna dramatik är bakgrundsberättelsen till det som sedan blev Hoppets stjärna.

– Dagen efter dopförrättningen mötte Erik Gunnar kvinnan med den sjuke pojken Paulo – mötet som blev avgörande för det första barnhemmets tillkomst. Paulos mamma hade förstås hört talas om svensken när hon som sista utväg vädjade om hans hjälp.

Det som hände då kan hända igen. Tack för att Du står med i allt som sker idag!

Varma hälsningar
Tältmissionen